Biodrivmedel från Afrika – äntligen händer det!

I debatten om biodrivmedel hette det för några år sedan att den som tankar etanol drabbar Afrikas fattiga. Nu har debatten svängt till att biodrivmedel är en möjlighet för Afrika att minska sitt beroende av allt dyrare importerad olja och därmed få mer pengar över till annat, samtidigt som biodrivmedlen kan ge välbehövliga exportinkomster. Med Addax Bioenergy i Sierra Leone har Afrika fått sin första etanolproducent med sikte på Europamarknaden.

Fyrfaldig uppförsbacke

Det kommer ånga ur skorstenen på Addax Bioenergy etanolfabrik i Sierra Leone, sockerrören skördas och snart skeppas den första båtlasten etanol till Europa. Att det faktiskt är i gång och snart exporterar den första skeppslasten 98-procentig etanol till Europa är resultatet av en resa som började över en kopp kaffe för sju år sedan, berättar vice vd Jörgen Sandström.

Genèvebaserade Addax är stora inom oljehandel, vilket betyder att de kan drivmedelsbranschen, att de har infrastruktur för bränsletransporter och kontakter med köpare, och att de kunde satsa hundratals miljoner av egna pengar – en förutsättning för framgång, enligt Jörgen. Valet av Sierra Leone är på många sätt logiskt på pappret; här finns stora arealer underutnyttjad mark och Afrikas största naturliga hamn, avståndet till Europa är relativt kort, arbetskraften billig, regeringen välkomnar utländska investeringar och EU erbjuder tullfrihet. Dessutom regnar det hela 3000 mm per år och marken är bördig; perfekt för sockerrör som i sin tur är en effektiv gröda för att göra etanol.

Trots alla fördelarna, var uppförsbacken fyrfaldig när det gällde att hitta kompletterande investerare:

  1. En tidigare investeringsvåg för biodrivmedel i Afrika, inte minst jatropha för biodiesel, gav minst sagt mager avkastning
  2. När biodrivmedelsproduktionen sker i fattiga länder där inte alla har mat för dagen, får man lätt kritik för ”food versus fuel”; att man tar mat från de fattiga för att göra etanol åt de rika
  3. Sierra Leone är ett av världens fattigaste och mest korrupta länder, den inhemska marknaden är närmast obefintlig och tillgången på utbildad arbetskraft mycket begränsad
  4. Biodrivmedelsmarknaden i EU och USA är beroende av politiska beslut och de prioriterar nyttan för de egna bönderna framför Afrikas

Addax Bioenergy lyckades ändå attrahera åtta institutionella investerare, bland dem Swedfund och Afrikanska Utvecklingsbanken, som båda var med på ABBBA-studieresan för detta reportage.

Food AND fuel

Mark i Sierra Leone kan inte köpas av utländska företag, så Addax Bioenergy långtidsleasar den, med 50% av arrendet till markägaren och resten fördelat mellan lokala, regionala och nationella myndigheter. Till en början var området 50 000 hektar, det halverades snabbt och halveras än en gång när företaget nu lämnar tillbaks mark som i slutändan inte behövs. Att pengarna gör nytta ses direkt i byarna med många Addax-anställda – totalt finns cirka 2000 personer på lönelistan – där alltfler lerhyddor får plåttak eller ersätts med större hus. När vi är där anländer, kraftigt försenat, cyklarna som anställda kan välja att köpa på delbetalning.

Världsbankens regler för markkompensation slår fast principen ”land for land” – att mark som leasas ska ersättas med likvärdig mark inom rimligt avstånd för småbönderna – men Addax fick tidigt rådet att inte följa minimistandarden utan kompensera med att etablera risfält som motsvarar det fulla behovet av mat för alla personer i området – därtill räknas alla som fullvuxna män, även små barn.

Detta Farmer Development Program har gjort Addax till landets största risodlare, med ökade skördar år för år – men nu inser företaget att satsningen på ris varit för ensidig och vidgar nu med flera grödor, bland annat inom ett mer småskaligt projekt specifikt riktat mot kvinnor. I nästa steg, Farmer Development Services, får bönderna bruka sin egen mark med hjälp av maskiner som de hyr till självkostnadspris från Addax. När vi är där, är traktorerna fulltecknade, och tack vare dem förmår man odla upp långt större arealer än när allting brukades för hand med hacka. På ett NGO-möte anger Action Aid att ”traktorer är främmande för detta land, och uppskattas inte”, men de direkt berörda verkar inte hålla med.

Ansedda Hellen Keller Institute släpper i dagarna en omfattande studie av hälsosituationen i området, jämfört med noll-studien innan projektet startade, och med nuläget i ett jämförbart område utanför projektet. ”Det är tydligt att projektet inte lett till sämre hälsa”, säger doktor Mary Hodges, och på flera områden pekar hon ut tydliga förbättringar. Det gäller bl.a. vissa typer av malariaspridning, där både de bättre husen och själva odlingen av sockerrören kan ha bidragit. I gengäld är alltfler störda av buller och damm, men nästan samma ökning kan ses utanför projektområdet – det byggs friskt i Sierra Leone nu.

Etanol borta, el hemma

Etanolen är tänkt för EU, vars klimatmål anger att tio procent av transportsektorns drivmedel ska vara förnybara år 2020, och vars förnybarhetsdirektiv ställer hållbarhetskrav som är lättare att nå för sockerrörsetanol än t.ex. etanol från majs eller biodiesel från palmolja.

Etanol på export ger viktig hårdvaluta och arbetstillfällen åt landet, även om Sierra Leone lockar investerare med 0 % bolagsskatt, ingen tull för maskinimport och möjlighet att ta hem hela vinsten. Överdrivet, anser många, och menar att Sierra Leone istället bör locka med bättre vägar, bättre utbildad arbetskraft och ett förstärkt rättsväsende. Den statliga investeringsbyrån SLIEPA säger inte emot, men slår fast att allt sådant tar tid – och landet behöver investeringarna nu. I takt med att landet blir mer attraktivt för investerare, är tanken att reglerna ska bli mindre generösa, men nu är behovet av att alls locka hot investeringar överordnat.

På sikt tänker sig Addax Bioenergy att en del av etanolen kan användas lokalt för låginblandning upp till 10 % i bensinen; ett snabbt sätt att minska oljeberoendet och få mer pengar över för annat än dyr oljeimport. Det är särskilt relevant för Sierra Leone som garanterar ett pris vid pump bensinen och dieseln till på knappt sju kronor.

Ungefär hälften av Afrikas stater har någon form av biobränslepolicy, ofta med krav på låginblandning, men Sierra Leones kapacitet att lagstifta är begränsad och någon policy finns inte.

Redan nu levererar Addax Bioenergy el till nätet, på samma sätt som många etanolanläggningar i Brasilien gör: När juicen som blir etanol är utpressad ur sockerrören återstår en torr massa som går bra att förbränna och då få energi som räcker till mer än att driva själva anläggningen. 15 MW el motsvarar ungefär 20% av Sierra Leones hela eltillgång, i hög utsträckning smutsig och dyr el producerad av små, ineffektiva dieselgeneratorer, eller att man hugger ner träd för att elda i spisen. Klimatnyttan är sådan att Addax Bioenergys elproduktion certifierats av FN som CDM-projekt, med utsläppskrediter inom ett år.

Klaga lagom!

FN:s CDM-process inkluderar hållbarhetskrav, och den garanterade klimatnyttan är själva grunden för att man ska kunna få utsläppskrediter att sälja. EU:s förnybarhetsdirektiv har långtgående hållbarhetskrav, som de fossila drivmedlen helt slipper. De institutionella investerarna har var och en kommit med sina hållbarhetskrav. Roundtable on Sustainable Bioenergy har tuffa krav, som Addax Bioenergy är först i sin sektor att klara. World Bioenergy Award 2014 tilldelades Addax Bioenergy och Heinz Kopetz, president för World Bioenergy Association, motiverade med att ”Årets pristagare visar att investeringar i bioenergi kan göra stor skillnad i ett fattigt land”.

När vi träffar lokala organisationer, inklusive kvinnogrupper och universitetet, är stödet för Addax stort, till stor del för de drygt 2 000 arbetstillfällen som skapats, men också för den öppenhet och dialog man har kring sin affärsverksamhet – något liknande har inte setts från till exempel gruvindustrin. Vid vårt studiebesök är också biobränsleaktörer från Kenya och Zambia imponerade av projektet, som de i stort och smått vill ta efter på sina hemmamarknader.

Flera internationella bistånds- och miljöorganisationer är mer kritiska. De anklagar bland annat Addax för förorena floden – trots att föroreningarna skett uppströms från anläggningen och inträffat långt innan produktionen startade. Anklagelsen att befolkningen svälter är också en smula svår att tro på, efter rekordskörden av ris som Addax Bioenergy bidragit till – och överallt i närområdet ser vi hur hus förbättras, mopeder köps in och barn går i nya skoluniformer. Icke desto mindre finns förstås kritik värd att ta fasta på, och möjligheter för kommande projekt att göra ännu bättre ifrån sig.

Att tillverka biodrivmedel med högt ställda hållbarhetskrav i en av världens fattigaste länder, och samtidigt skapa arbetstillfällen och producera el, är en väldig utmaning som de flesta inte ens skulle ha försökt ge sig på. Strikt objektivt är det väl värt att lyfta på hatten för ett så vågat och viktigt projekt!

Mattias Goldmann