Kina visar vägen för hållbar mobilitet

Kina är 2018 års fokusland för 2030-sekretariatet, och i samarbete med European Liberal Forum har Fores med 2030-sekretariatet tagit fram publikationen Sustainable mobility the Chinese way – Opportunities for European cooperation and inspiration.

Läs publikationen i sin helhet här: Sustainable mobility the Chinese way – Opportunities for European cooperation and inspiration.

2030-sekretariatet identifierar i boken fem huvudområden där EU och enskilda europeiska länder kan lära av Kina:

1. Långsiktiga mål och kontinuerliga anpassningar. De långsiktiga målen är i huvudsak en följd av Kinas politiska struktur och sättet att arbeta med femårsplaner, men de kombineras med detaljerade, ämnesspecifika planer och kontinuerliga justeringar för att säkerställa måluppfyllelse. Även om detta tillvägagångssätt i stor utsträckning kan karaktäriseras som top-down, innehåller det också element av entreprenörskap som behöver förstås för att fullt ut greppa Kinas utveckling.

2. Delningsekonomin inom transportsektorn.  I kinesiska städer har delade mobilitetstjänster – som kollektivtrafik, bildelning och cykeldelning – blivit en nödvändighet för en långsiktigt hållbar utveckling. Kina har nu världens största bildelningstjänst som konkurrerat ut Uber, världens största flotta med lånecyklar, och många andra initiativ inom delade transportlösningar.

3. Incitament kopplade till fordonens prestanda. Den nuvarande kinesiska premien för elbilar och laddhybrider är kopplad till hur lång räckvidden med eldrift är. Om räckvidden är under en viss längd är fordonet inte berättigat till någon ekonomisk stimulans alls, medan elbilar med lång räckvidd får en omfattande premie. Detta påskyndar utvecklingen av fordon som är lämpliga även för konsumenter med ”räckviddsångest” och begränsar den andel av körsträckan som laddhybrider körs på bensin eller diesel, vilket förbättrar luftkvaliteten och minskar klimatpåverkan från dessa fordon.

4. Städer som drivkrafter för förändring. I både Kina och Europa ställs krav på storstäderna att förbättra luftkvaliteten för sina medborgare. Beijing och många andra kinesiska städer inför nu en rad radikala begränsningar av hur bilar får köra i städerna, exempelvis utifrån slutsiffran på registreringsskylten. Det kombineras med incitament för cyklar och eldrivna fordon, där den snabba introduktionen av elbussar i många kinesiska städer imponerar särskilt.

5. Elbilskvoter. I Kina är biltillverkare skyldiga att sälja en viss, ökande andel så kallade New energy vehicles, primärt elbilar. Dessa kvoter är åtminstone i teorin möjliga att handla med, så att det bilmärke som presterar mer än vad som krävs kan sälja sitt överskott till andra tillverkare.

Fem områden där Kina kan lära av Europa:

1. Ställ hållbarhets- och förnybarhetskrav på alternativa bränslen, inklusive el.  I Kina är elen fortfarande till ca 70% producerad av kolkraft, även om andelen sol- och vindkraft ökar ganska snabbt. Här kan Kina ta efter flera EU-länder, som både har en långt högre andel förnybart i elnätet, och ett mycket aktivt arbete på energibolagsnivå för att säkerställa att elbilarna laddas med grön el.

2. Effektivitetsmål och -fokus.  Medan Kina har ett tydligt klimatmål för transportsektorn, är energieffektivitet inte lika starkt i fokus. Målen för energieffektivitet i den 12:e femårsplanen uppfylldes inte1 , och kraven på ökad effektivitet i den nuvarande planen är främst inriktade på att minska kolintensiteten inom energisektorn.

3. Betona och använd nationella/regionala skillnader.  Alla länder har inte samma möjligheter, och alla regioner i Kina har inte samma förutsättningar. Även om delstater som Kalifornien i USA på många sätt har större handlingsfrihet än enskilda medlemsstater i EU, så tillåter och uppmuntrar EU olika strategier mer än vad Kina gör.

4. Inkludera tunga fordon.  Kina har kommit långt vad gäller att utveckla eldrivna lastbilar, med flera tusen fordon på vägarna – men miljöprestandan hos konventionella lastbilar är inte lika imponerande som EU:s Euro-klassificering och det kommande CO2 -direktivet för lastbilar.

5. Hållbarhetsmål för batterier och biobränslen. Kina är i framkant vad gäller batterier för elbilar och kan utnyttja denna position för att påskynda omställningen till hållbar produktion. Här ser vi europeiska och amerikanska batteritillverkare som kommit längre med sitt hållbarhetsarbete, inom allt från klimatpåverkan under tillverkningen till arbetsförhållanden i metallbrytningen.

Samt fem områden där Kina och EU kan samarbeta, eller tävla, för att nå gemensamma framgångar:

1. Produktionskapacitet.  Med en snabbt ökande efterfrågan på elfordon – från elcyklar till bilar, bussar, lastbilar, färjor och eventuellt flyget – ökar också efterfrågan på batterier. Många, inklusive Moody’s Investment Services rapport från våren 2018, förutspår nu en brist på produktionskapacitet för batterier och/eller enskilda komponenter samt för råmaterial som kobolt, koppar eller nickel4 . Kina och enskilda EU-länder som Sverige – vars fordonsindustri till stora delar är kinesiskt ägd – kan finna synergier för att påskynda uppskalning av batteriproduktionen, men också för att förbättra återvinningen av befintliga batterier, vilket hittills endast skett i liten skala.

2. Autonoma fordon.  Konkurrensen är intensiv inom utvecklingen av autonoma fordon, där utvecklingen är minst lika relevant och viktig för tunga fordon, inklusive sjöfart och flyg, som för personbilar. Den kinesiska strategin för artificiell intelligens är imponerande både vad gäller detaljnivå och beslutsamhet, och kan i många avseenden fungera som riktmärke för europeiska ambitioner och för fortsatt konkurrens som vi tror påskyndar utvecklingen.

3. Affärsmodeller för delad mobilitet.  Kinesiska storstäder är utmärkta utvecklingsområden för delningsekonomi inom transportsektorn, bland annat på grund av den stora befolkningen, den fysiska platsbristen, och att bilägande ännu inte blivit norm. Europa bör, i samverkan eller i konkurrens med Kina, sträva efter att hjälpa företag att utveckla starka och solida affärsmodeller för delad mobilitet, och skapa ekonomiska incitament som uppmuntrar till övergången mot ökad delningsekonomi i transportsektorn.

4. Grönt flyg. Kina strävar efter att bli en viktig aktör också inom flyg, och har starka ambitioner för mer hållbart flyg – och utvecklingen mot mer hållbart flyg är brådskande med tanke på hur snabbt flygandet ökar i Kina. Den europeiska flygindustrin kan konkurrera med kineserna inom hållbarhet. Europeiska flygbolag, varav många är statligt kontrollerade, och nationella luftfartsmyndigheter kan ekonomiskt uppmuntra utvecklingen av både hållbart producerade biobaserade jetbränslen och elektrifiering av flyget.

5. Järnväg.  Sträckor för höghastighetståg planeras, invigs och byggs över hela Kina. Det kombineras med ökad satsning på godståg, inklusive den nyligen invigda godståglinjen mellan Kina och Europa. I flera europeiska länder ser vi också ett ökat intresse för järnvägen, för allt från pendeltåg till nya höghastighetslinjer och godstransporter på järnväg.

Kina beslutade 2009 att bli världsledande inom hållbara transporter, och är också på väg att bli det både för eldrivna bilar, bussar och lastbilar samt för delad mobilitet inom cykling och bilresor. Flera europeiska länder har också som mål att vara globalt ledande i omställningen, och kan visa upp sektorer där ledarskapet redan är etablerat, exempelvis Danmark för cykling, Norge för elbilar och Sverige för biodrivmedel. Men den globala kampen för ledarskap inom hållbar mobilitet har bara börjat, och ju mer intensiv den blir, desto bättre blir den lokala luftkvaliteten och folkhälsan, såväl som det globala klimatet.

En länk till rapporten finns också på 2030-sekretariatet.se/fokusland.